ensecondhand

Igår när jag satt på pendeln efter att letat efter min plånbok i över en timme (som givetvis låg på det stället man inte letar på för att det vore för lätt att där skulle den vara, vansinne) satt jag och pustade ut för att lugna ner mig och försöka ta väck min irritation. Den försvann ganska snabbt när min granne på tåget hjälpte till. Han lyssnade på Bajlandos bajlando amigos adios (fruktansvärt cathig låt) och gjorde små nickningar med huvudet, ett bra tecken att han diggade det. Om detta var en av många av låtarna i hans playlist vill jag verkligen gå på ett disco med hans ipod som DJ, spelandes allt underbart den förmodligen innehåller.

Denna killen borde återkommit senare på kvällen då jag var vannsinigt irriterad och frustrerad över att underskattat stockholm och deras musikkunnighet, då jag inte kom in på miike snow pga full lokal. Och som tidigare visat så var hans ipod mitt botemedel för just dessa åkommor.

När man går på folkhögskola är "spännande-faktorn" inte överdrivet stor. Som idag te.x ligger jag och funderar på om jag ska våga äta min gröt med den blå oöppnademjölk som står i min kyl och är fyra dagar gammal. Så nu ska jag allt nog ta att resa på mig från min sköna säng och "live life on the edge" så att säga, gå och göra mig en god frukost.