Detta kan verka lite förvirrande. Men detta inlägg utesluter inte det jag skrev i det förra inlägg, utan snarare ett tillägg.
Jag åker nu upp till kaggeholmsfolkhögskola för att vara där, verkligen bara vara. Jag kommer vara ensam ett par dagar, helt själv. När jag pratar om att vara själv, menar jag verkligen själv. Det är nämligen så att ingen är på kaggeholm och kaggeholm ligger ingenstans nära någonting.
Denna tid jag kommer spendera där själv är någonting jag tar vara på. Det är tystnad på ett annat sätt än om det vore tyst på natten och folket bara sover. Detta är tystnad som inte försvinner, även om jag sätter på högmusik, skriker, slår på pianot. Jag är omringad av tystnad. Och inte tystnad omringad av ljud.
Detta är väldigt speciellt, iaf för mig, då jag under 20 år har hört min röst konstant är man ganska trött på den. Men nu är det bara jag, jag och tystnaden.
Detta är ju något som gör att jag blir tvingad att tänka, tvingad att bli ett med själva tystnaden, att acceptera den och låta mig vara del av den på ett njutbart sätt. Jag tror jag själv annars är rädd för den, så mycket som jag pratar. Precis samma med tankarna, jag får låta dom att flöda och komma överfund med vad dom vill.
Dessa tankar som går kring mitt huvud då är bla. tankar som vad vill jag vara?
Jag försöker då använda mina basplagg, grundegenskaper, mina grundförutsättningar. Vad kan jag egentligen göra med dom? Vissa saker har jag fått genetiskt, vissa saker är jag sämre på. Och istället för att se vissa grejer av mig som negativt och sämre är det ju saker som jag ska se på och förbättra eller helt enkelt acceptera. Det är ju inte endast de sidor där jag är sämre jag klagar på, utan ibland de saker jag är bra på med(himla jantelagen). Jag försöker då med allt det jag upplevt, med alla de intryck jag fått av andra människor, som dom ger mig efter att fått ett intryck av mig(!?) få insikt om vad jag är.
Jag personligen tycker det är viktigt med självdistans. Den får mig att vara en mindre egoistisk person i sammanhang. Att veta att jag kanske är dålig på att vara tyst gör ju att jag helt enkelt accepterar att jag är en pratsam person. Det gör ju att jag kan ta vad folk säger till mig lättare för jag har ett förstående om varför jag blir tillsagd att vara tyst. En sak att folk inte klarar av att bli tillsagda utan att gå under kan jag bli _VÄLDIGT_ trött på, försvarar sig med diverse ursäkter. Att också jag kan se humorn i att jag är sämst på att förklara och att jag lyckas bli irriterad på människorna som inte förstår, att sen inse att det är jag som är idioten, inte alla andra, underlättar faktiskt väldigt mycket.
Att sedan veta att jag är bra på något är också väldigt nyttigt, för då kunna vara ödmjuk i det, och att inte se det som en tävling(detta är något jag arbetar på,ja), att bevisa att jag är bäst på det.
Jag tror att man måste ha denna insikten om sig själv för att verkligen kunna verkligen kunna nytja vad mitt förra inlägg handlade om. För annars blir man bara förvirrad av vad folk säger till en, för du har svårt att applicera någonting någon säger till dig.
Gör klart för dig själv vad du är, men strunta inte i vad folk säger för det, var inte rädd för att se dina brister. Lär dig bara ta till dig saker på rätt sätt. För dina brister kommer fortfarande vara där, vare sig du väljer att se dom eller inte. Bara att du kan förbättra dom om du vet att dom finns där.
Du är fortfarande du (tack och lov), lär dig acceptera det bara.
